Andra inlägget – Jag släpper sargen

Den senaste veckan har jag satt tillvaron i gungning. För mig själv men också för min omgivning. Det var lite oväntat.

Ibland gör vi saker utan att riktigt kunna förutspå konsekvenserna eller ringarna på vattnet som kan komma att uppstå.  Det är inte så att jag saknar konsekvenstänk – tvärtom. Jag överanalyserar det mesta. Inte sällan suckar min kärlek här hemma över hur jag tänker igenom saker alldeles för många varv. ”Kan du inte bara se att det här är skitbra” säger han till mig när jag vrider och vänder på en situation eller ett beslut. Allt för att belysa det från alla vinklar. Allt för att inte riskera något. Att bara kasta mig in i saker är jag inte särskilt bra på, även om jag gärna vill se mig själv som så oerhört spontan och fri…

Jag annonserade härom veckan min föreläsning ”Det är lugnt syrran”, där jag kommer att prata om min bortgågne lillebor. Hans och min berättelse vill jag ge till andra för att hjälpa. För att väcka till eftertanke och kanske också skrämmas lite. Missbruk och död ur anhörigperspektiv.  

Reaktionerna på min föreläsning – innan den ens ägt rum – överraskar och överväldigar mig. Många människor har hört av sig till mig och vill lyssna, veta mer eller bara uttrycka sitt stöd. Ett ganska massivt tryck uppstod mer eller mindre omedelbart efter att jag droppade infon om föreläsningen. En av våra kvällstidningar hörde av sig och gjorde en intervju. Och reaktionerna lät sig inte vänta. I huvudsak värme, kärlek och stöttning har översvämmat min mail och mitt messenger. Men också bitterhet, hot och anklagelser. Som att jag skulle göra det här för pengar exempelvis. Magstarkt. Jag vill inte sko mig på min brors död. Den som tror det känner mig väldigt dåligt eller inte alls.

Att prata om det svåra väcker känslor. Det river upp gamla sår för somliga och det oroar andra. Sorg och bearbetning ser olika ut. Skuld, skam och rädsla likaså. Vi har olika relation och bagage till svåra händelser i våra liv. Och det är bara så.

Att syssla med tvivel är jag bra på, men jag har gett mig tusan på att magkänslan ska få övervinna mitt rationella, begränsade och stundtals rädda jag. Denna gång ska jag inte tveka. Jag ska kliva fram och följa de stigar som visar sig för mig. För just nu ritar livet själv kartan och jag kan välja att följa de nya spåren eller tvärnita. Valet är lätt. Jag följer spåren. Jag tror på det jag gör. Det finns ett syfte som är större än mig och min omgivning. Att försöka rädda liv- på sikt.

Någon som känner mig uttryckte förvåning under veckan – förvåningen över att jag startar upp mitt företag, föreläser och kastar mig ut i det okända en smula. Det är inte likt mig.

Nej. Kanske inte likt mig. Men det är dags. Jag släpper sargen.  

Jag har bestämt mig för att våga lite mer i mitt liv. Så länge jag inte sätter mina barn eller min kärlek på spel kan det faktiskt inte gå så snett tänker jag. Mina fjärilar i magen ska få dansa som de aldrig dansat förr och förhoppningsvis blir det en vacker dans i slutändan. Där andra kan dansa med mig. Med hopp om förändring.

Dags att bli modig – för att göra skillnad.

Annons